Jag hade nog aldrig trott att jag som inte hade hört talas om fjellski tidigare skulle gå över Finnmarksvidda, våga stå och sjunga och spela inför hela skolan på avslutningskonserten eller klättra på fjällväggarna vid Henningsvaer.

Att faktiskt kunna göra allt det här kräver att man har andra människor runt sig som man lita på för att klara de kallaste nätterna under en expedition, fixa att gå utanför sin komfortzon eller våga lägga livet i deras händer på en klippvägg 600 meter över havet.

Det är inte så svårt att beskriva hur det är att leva fyra stycken på 4 kvm under två veckor i ett klimat där man inte trodde det skulle gå att överleva, det är fantastiskt.

Det är inte innan vinden blåser sitt starkaste, pulken är som tyngst och kylan når sitt kallaste, som maten smakar som bäst och de närmaste banden knyts. 

Det var på denna skolan, med dessa människor och i Lofoten jag lärde mig att sätta pris på naturen, vad den kan ge och vad vi kan ge tillbaka till den genom att ta vara på den.

Skal jeg virkelig dra fra alle vennene mine hjemme, treningen, stedene?! Det var sannelig godt frykten for det nye og fremmede ikke tok overhånd. Det tok ikke mange dagene før mobilen ble liggende i skuffen, for rundt meg hadde jeg alt jeg trengte og jeg kunne leve her og nå.

Å sove på Dronningtinden og samtidig se nordlys for første gang, se havørnen fly under meg fra toppen av Geitgallien, sette de første telemarkssvingene og fallgropene ned en fjellside på Svalbard og å slite seg helt ut ved å trekke et par dekk opp til den lokale Tjeldbergtinden, er bare noen få av alle de fantastiske opplevelsene jeg hadde. Å kunne dele alt dette med andre, gav meg noe bedre enn  venner for livet, nemlig  virkelig gode TURvenner.

Hver dag var unik, med unntak av det daglige morgenbadet. Tenk å være på en fjelltopp eller sove ute på en helt vanlig «hverdag»! Jeg fikk både tid til  å drømme og å gjennomføre drømmene. Uansett hvilken sprø idé jeg hadde, var det alltid noen som ville være med.

Jeg ble ikke særlig selvstendig av året i Lofoten, for aldri før har jeg hatt en så stor familie rundt meg bestående av medelever og engasjerte lærere. Selv uten klokke og kalender gikk tiden svært raskt og vel hjemme var det meste akkurat som da jeg dro, skjønt enkelte sa jeg var blitt litt sprø. Jeg lært nok noen viktige verdier i livet og fortsatte med å drømme.